Jag såg en föreställning av Charles Dickens ”A Christmas Carol” på Folkoperan i Stockholm i går den 6-e december. En engagerande föreställning om den snåle och girige Ebenezer Scrooge.
Handlingen utspelar sig i ett snöklätt London julen 1843. Ebenezer Scrooge är girigheten personifierad. Han bryr sig inte om andra människor eller deras känslor, såvida de inte kan inbringa honom pengar förstås. En natt blir han uppsökt av tre andar som påminner honom om allt han inte gjort för sina medmänniskor och att ingen kommer att sakna honom när han är borta. De tre andarna eller spökena kan liknas vid Då-et, Nu-et och det Kommande. Då-et visar hur han blivit den han är och vilka skador och otillräckligheter han bär på efter sin uppväxt i känslomässigt armod och vad detta leder honom till i nu-et. Om hans oförmåga till empati och om en gränslös snålhet och nyttjande av andra människor. Medan det Kommande visar hans växande ensamhet och slutliga död i ensamhet bortom all mänsklig värme.
Spökenas besök hos honom speglar hans jag som det varit, är och kommer att bli. I den speglingen växer ett nytt beslut fram inom honom. Framhjälpt i julens varma tid om kärlek jorden kring. Gemenskap ger glädje.
Scrooge förändrar sitt liv och blir en person i samhället, upptagen i dess levande krets.
Historien som Dickens lär oss är att endast med en sann förändring på djupet, att våga se sitt sårbara jag och välja en annan väg, kan befrielse från det förgångnas tyranni ske. Att putsa på ytan leder endast till att det förgångnas terror fortsätter.
