En dag i stillhet och begrundan (nedtecknad alla helgon helgen 2019)

En förlust och saknaden efter denna förblir en förlust om du inte lär av den. Lärandet är att förbinda då-et med nu-et. Att förbinda dessa två tidstorheter är som att slå en hängbro över en djup ravin med ett forsande vatten djupt därunder. Där jag står är dået, och där kan jag bli fast. Min förlust blir då en evig förlust som naglar mig vid bitterhet och saknad och känslan av att livet är orättvist. Om jag inte tar modet till mig och börjar vandra.

Att våga modet att gå ut över gångbron, fast repen att hålla sig i under vandringen över är klena och bräderna att sätta fötterna är glesa kan jag få lära mig om förlust och saknad och mest om mig själv. Få möjligheten att finna känslor och sätta ord på dem. Få växa som människa då jag utmanar mina rädslor. Då lämnar jag dået!

På andra sidan förvandlas förlust till vinst, livet det blir rikare och mer mångfacetterat. När jag kan integrera alla livserfarenheterna, ger jag livet mening. Integrationen gör också att jag behåller minnet av det som var, att tappa det är som att tappa rottrådarna, den egna historien.