Rädsla hindrar mig från att oförväget ta tag i sådant som jag finner skrämmande. Rädslan gör mig ofri, jag väljer att titta på andra och andras tyckanden och uppfattningar, istället för att kolla på mig själv och vad jag vill. Var finns jag eller är jag bara en följd av något annat, av andra.

Hur blir det om jag vågade att stå på egna ben i livet och göra det jag önskar och vill för att bli den jag vill?

Eller sänker jag andra, förminskar dem för att jag därmed kan bli säker mot motangrepp. Kan dominera den andre och situationen. Men så ensam jag blir, och sådana segrar förgör mig själv, utan självrespekt står jag då där.

Ut ur detta kommer jag på endera av två vägar. Antingen öka insatsen genom att bli än mera hård mot den andre eller faktiskt börja titta på mig själv och våga samtala med den andre. Om vad det är i mig, vad jag vinner på att sänka den andre.

Rädsla binder mig till det jag önskade befria mig ifrån hårdare och hårdare, dess mer jag bekämpar det jag ser och upplever mig inte vilja se hos mig. Så vad är det jag ogillar eller föraktar hos mig själv, så mycket att jag låter andra drabbas av mitt självförakt genom mina projektioner.

Bara någon annan kan bära syndabocken så att jag kan känna mig stärkt i denna situation. Jag behöver bevaka min sköra självkänsla så att jag inte blir avslöjad inför mig själv.